Nu har det hänt igen, att jag jag blir hopplöst förälskad i en typ av böcker eller författare och handlöst snurrar in den världen att det enbart är den jag vill befinna mig i. Varför bor jag och min familj inte i ett teglat litet hus med halmtak, blå riddarsporrar utanför och mängder med vin i vinkällaren?
Går det att få nog av skildringar av engelska landsbygden och deras invånare? Jag har en fullständigt orimligt romatisk bild av denna plats på jorden som i realiteten väl mest består av duggregn och mat som inte passar min smak (finspråk för inte så god).
I Ciderträdgården av Veronica Henry är det dags igen. Vem älskar inte ett instagramvänligt gammalt gods med fruktträdgård, egen uggla och ansvaret för mängder av ciderrelaterade äktenskap och barn? Runt godset och pågår också en gammal släktfejd med grannen som verkar omöjlig att få stopp på, inte för att någon verkar vilja det. Men ändå.
Tuffa Tabitha bor med sin gammelfarbror i det gamla godset. Hon vet egentligen inte hur det kommer sig att hon aldrig flyttat men hon älskar gården , byn, äpplena. När den gamle mannen avlider visar det sig att Tabitha ärvt den tillsammans med sin kusin och en, för dem, helt okänd ung man från London. Hur kan detta komma sig? Sakta men säkert börjar släktbanden benas ut. Är det egentligen någon som är den de egentligen trott? Och är de gamla fejdande släkterna Melchior och Culbone så långt ifrån varandra som de tror? Undrans just om det blir någon äppelmustning i år för intrigerna hopar sig.
Lingon & Musslor 