I Ann Rosmans Marvatten möter vi återigen polisen Karin Adler men även en karaktär från förr. I detta fall unga Johanna som kommer till Marstrands guldsmedsänka för att arbeta som piga. Johanna som är sedan barnsben van att ta i och göra arbetet ordentligt och därför blir uppskattad av sin husmor. Sonen, tillika nye guldsmeden, är en vänlig och omtänksam man och då det visar sig att Johanna var gravid redan när hon kom och far hem för att föda önskar både änkan o hennes son att Johanna fortsätter tjäna hos dem efter att barnet är fött. Dock utan barn.
Som alltid i Rosmans böcker känns den oundvikliga katastrofen nära. Som att närma sig ett stup då hjärnan ropar stopp men benen ändå rör sig snabbare och snabbare mot slutet för att se vad som ska hända.
Måste få veta hur dessa öden ska beseglas samtidigt som jag vill sakta ner, insupa varje ord, njuta av det perfekt avvägda språket.
I 2000-talets Marstrand är livet behagligt anpassat men under 1800-talet hände saker både orsakade av mänsklig hand och det vi inte rår över. Gud tar och ger ibland med, ibland utan, de dödligas inblandning. När en brand härjar ön blir många fråntagna det enda de har och de skildrade ödena berör på djupet. Marvatten är baserad på en sann händelse, den stora Marstrandsbranden, och det är inte svårt att förstå vilken katastof det var, främst för den fattiga, oförsäkrade delen av befolkningen.
Men som i livet i övrigt är det sällan en känsla får beskriva alltet. Ingen kan som Rosman bryta av mot katastrofen genom att skildra en god stämning så att läsaren riktigt känner doften av bröd, glädjen av att insupa havets doft eller en trevlig middag det är. De tända ljusen, den doftande potatisgratängen. Nog så viktigt i en berättelse som ofta låter läsaren balansera på skräckens yttersta klippavsats både i nu- och dåtid.
Karin Adler är mammaledig med sin nyfödde son och tycker att dagarna är något för händelselösa. När väninnan och hotellägaren, Lotta visar upp några gamla brev hon hittat på hotellet blir Karin intresserad. Kanske är kriminalarens sjätte sinne som vaknar i henne? Dessutom har hon svårt att inte intressera sig när exet Göran hör av sig och berättar om en märklig dödsolycka som inträffat på hans båt. Fallet är ju som klippt och skuret för henne, det måste väl ändå sambon Johan förstå?
Som Rosman formulerar det; ”Steget mellan dåtid och nutid känns sällan långt i Marstrand” och det känns tydligt både när man vandrar på Marstands kullerstensgator eller läser denna bok. En fantastisk skildring av livet som det varit i kontast till hur det är för oss människor. Vilket arbete det ligger bakom att skriva en historisk berättelse som denna. Marvatten lämnar en känsla i mig länge efter att jag läst klart. Igen ett viktigt och vackert tidsdokument signerat Ann Rosman.
Johannas brödkakor
Så här tänker jag att brödet som Johanna bakade kan ha smakat. Här är mina hålkakor, härligt doftande där de osar på plåten när man tar ut dem ur ugnen och med en fin genuin smak av råg, smör och kryddor.
Johannas hålkakor, 4 st
75 g smör
20 g jäst
5 dl Vatten
1 dl mörk sirap
12 g/2 tsk Salt
2 msk Blandade malda brödkryddor (fänkål, anis, kummin)
110 g/2 dl rågmjöl
110 g/ 2 dl rågsikt
600 g/10 dl vetemjöl
Ev smör att pensla med efter gräddning
Smält smöret. Blanda med vattnet och låt bli 37 °. Lös jästen i blandningen och häll sedan i sirap, kryddor och salt. Rör i mjölet, se till att degen blir formbar med inte för fast. Arbeta i maskin i några minuter eller knåda för hand.
Låt jäsa i två timmar på varm plats eller tills de gen jäst upp ordentligt. Forma 4 bullar. Lägg en på smord plåt eller bakplåtspapper och kavla ut till en rundel ca 25 cm i diameter. Ta ut ett hål i mitten med ex ett snapsglas. Nagga och låt jäsa i ca 1 timma.
Grädda i 270 ° i 5-7 minuter.
När brödet tagits ut ur ugnen kan det penslas med smör. Det tror jag Johanna unnade sig åtminstone på bakdagen.
Låt svalna under bakduk och njut när de svalnat tillräckligt för att skära upp men inte så mycket att inte smöret smälter på första smakbiten!
Lingon & Musslor 