I Lisa och Lilly av Mian Lodalen möter vi två unga flickor i 1910-talets Stockholm. Ett Stockholm som började tas i anspråk av unga, fattiga, kvinnor och män som hungrigt sökte något nytt, något som skapade en glimt av livsglädje som tidigare inte varit alla förunnat.
I Lisa och Lilly gottar man sig inte i det fula, fattiga, sorgliga. Tonen är rak och skildrar livet som det var för dessa unga tu. Att livet kan vara så besvärligt av anledningen besvarad kärlek är sorgligt nog klassiskt.
Lisa och Lilly möts en vacker vårkväll och genat blixtrar det till i deras ögon och själar och ingenting blir sig någonsin likt igen. Hur denna saga slutar får vi veta redan i första kapitlet men ändå rusar man genom sidorna för att få följa deras öde.
”Det var ögonen som gjorde att hon inte kunde sluta titta. Ljust, ljust gröna, som vore de självlysande i mörkret. Hon borde väl ha tittat bort men hon kunde inte låta bli.”
Lodalen skildrar vackert Stockholm för 100 år sedan. Som de jobbade, stretade upplevde hur livet förändrades med åldern. Hur de vågade allt de vågade när anledningen var kärlek. Vad har hänt med oss människor under denna tid. Hur hade 2000-talets människor klarat av 1920-talets vardag? Boken berör så mycket mer än de ungas (de är så juvenila men samtidigt vuxna i sina tankar och handlingar) kärlek, den lämnar en stark känsla för hur det var och vad som är, och alltid varit, det viktigaste.
Lingon & Musslor 